Pemsan

Idag har vi begravt min lilla farmor, hann inte längre än hem till pappa innan jag tjöt första gången. Sen var det ett himla snörvlande under ceremonin i kyrkan. Trodde inte att jag skulle känna så som jag faktiskt gör. Jag å min familj satt på första raden, så vi gick fram först och lämnade våra blommor, Jag såg att det stod nåt på en skylt i höjd med farmors huvud, men vad det såg jag inte. Summa summarum: fyfan jag vill inte göra om det på länge. Det nästan värsta var när farmors syster skulle gå fram tillsammans med sina söner, hon har senaste åren blivit väldigt dement, och hon visste inte vem det var som låg i kistan, fast hon hörde prästen prata. Efter att allt var slut frågade Ingrid vart Kerstin (farmor) var, om hon åkt hem i förväg... då började jag superböla igen.
  
Efteråt var det minnesstund i sockenstugan. Det var några som pratade om farmor, om vilkem viktig person hon faktiskt var för våran by. Hon var helt fantastisk. Jag saknar henne jättemycket.

Prästen hade lånat farmors bibel, aldrig hade hon sett en bibel så välläst, det var understruket på nästan varje sida. med rött!! bibeln var från 1917 eller 1919.

Den 4e maj skulle farmor bli 90 år, så ska jag på hennes grav och sätta en blomma